Familjen blir både de vi genom livet lär känna bäst och vice versa. Det uppstår lätt en inbillning i att kännedom uppstår vid de stora och livsavgörande händelserna men ska sanningen fram sker det här i den ofta bortglömda vardagen. Det här är ingenting som märks i stunden men som i längden blir väsentligt. Det är på samma sätt dessa vi utgår ifrån i våra normer, värderingar samt ideal. Detta ter sig heller inte särskilt konstigt eftersom det även är familjen vi under vår uppväxt samt barndom träffas mest. De utgör en slags referenspunkt för allt det där som sker senare i livet. Anhörighet får ett helt nytt utseende och inte sällan består dessa också av medlemmar från familjen. Det kan exempelvis handla om arbete, skola, sjukhusvistelser eller andra kontaktlistor. Dessa ska träda fram om något skulle hända. På samma sätt borde så även vara fallet när motsatsen råder. Familjen blir m
er eller mindre en omedveten självklarhet. Vad det här beror på är svårt att sätta direkta ord på. En orsak kan vara att vi ifrån födseln förhåller oss tämligen hjälplösa vilket medför omhändertagandet som oundvikligt. Till skillnad från andra arter finns det ingen mänsklig bebis som skulle klara sig själv på egen hand de första levnadsåren. Denna omedvetna självklarhet kan på ett ganska spektakulärt sätt ändra skepnad när någonting oväntat samt drastiskt sker. Vid exempelvis olyckor eller andra livsomvälvande ögonblick kan familjen som helhet få ett helt nytt ansikte.
Det kan upplevas som aningen respektlöst samt otacksamt men det finns förmodligen en evolutionärt betingad motivering till varför det förhåller sig på detta relativt bisarra sätt.